☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆

Kost är en mycket diskuterad och trendig fråga i dagens samhälle. Vegetariskt, mjölkfritt och glutenfritt har framförallt lyfts fram, vilket restauranger, caféer och skolmatsalar har anammat. Trendstaden Stockholm är framförallt platsen som har kastat sig in och spridit alternativen av en ätbar trygghet. Jag som gluten- och mjölkintolerant underlättas av att tillhöra just Stockholm. Det förenklar livet när jag kan ta en pizza med mina kompisar utan att oroa mig för degen, dränkt i mjöl. Dock kommer faktumet att jag tillhör Stockholm, med två saker till…

Min tillfredsställelse står inte så ofta jättehögt och jag hittar alltid något att klaga på. Klagandet träder, som ni kanske förstår, även fram denna gång. Stockholm är visserligen bra på att erbjuda mat för alla, men bra räcker inte i det här avseendet. Våran kost är grunden till ett fungerande och hälsosamt liv. Bara för att vissa människor är födda med en känsligare mage, eller en känsligare kropp rent generellt, betyder inte det att de ska ha ett helvete med att hitta något ätbart. Vi som fötts med gluten- eller mjölkkänslighet blir överlyckliga när en torr, glutenfri brödbit går att få tag i, eller när havremjölk kan hällas i det annars nattsvarta kaffet. Behöver det vara såhär? Kan inte vi också få gå in i caféer och välja mellan ett brett sortiment? Istället är vi dömda till att ruineras av en ytterst omärkvärdig fika- eller lunchpaus.

Man får väldigt ofta ta på sig skämsmössan som glutenintolerant när man går in på ett café, trots dess trendiga svenskhet. Personalen tittar på en som man talar ett främmande språk när man ber om gluten/mjölkfritt och springer sedan in bakom stängda dörrar. När de uppenbarar sig igen, efter sitt krismöte i köket så nämner de en dyr upptinad brödbit med pålägg för 5kr extra, eller en sallad med näst intill inget innehåll. Fika då? Ja, möjligen en havreboll eller en biskvi, men behöver man mjölkfritt är det havrebollen som erbjuds. Jag kan bara tänka mig vilket helvete det måste vara för de som är akut allergiska mot gluten respektive mjölk. Det ökande glutenfria utbudet har fortfarande märket “spår av gluten”, vilket drar ner valmöjligheterna ytterligare för de riktigt känsliga. Eftersom att Stockholm nu verkligen utgett sig för att ta tag i gluten- och mjölkfrågan, ska man fortfarande behöva tvingas gå runt som en utstött från gruppen? Alla skulle må bättre av en glutenfri vardag och mjölken är väl ändå inte menad för människor? Är ni kalvar om jag får fråga? Så svårt ska det väl inte vara att göra mer av matutbudet till gluten- och mjölkfritt?

Är man en gluten- eller mjölkintolerant, eller kanske till och med en vegan kan man antagligen känna igen sig. Alltid dömd till att svara på en förvirrad personals outbildade frågor och ett onaturligt högt pris på en, om man tänker efter, rätt torftig mat. Om detta är den första gången ni reflekterar över det här pga. turen till en helt normalt fungerande kropp. Tänk att gå in till ett café, märkt med glutenstämpeln och endast stå och kolla på de fylliga semlorna, färska kanelbullarna, saftiga muffinsarna eller de delikata bakelserna. Det man istället ser när ögonen faller på ens egna bricka är en kopp svart kaffe och en lite för liten havreboll…

Nej, är såklart svaret som jag tror att ni har förstått. Nej, är svaret på frågan om man ska tvingas att stå utstött från “gruppen” pga. något man fötts med. Stockholm har tagit ett stort kliv fram i frågan men har fortfarande en lång väg att gå. Jag vet att detta kan ses som ett I-landsproblem. Det behöver inte alls vara ett problem. Caféer tillsammans med restauranger borde naturligt servera gluten- och mjölkfritt. Det är en onödig grej att behöva klaga på och du märker inte att det är ett problem, tills det faktiskt är det.